Byte av svensk reporters personprofil mot politisk asyl för flyende colombiansk säkerhetschef

Den svenske reportern DICK EMANUELSSON, som också var korrespondent för det colombianska kommunistpartiets veckotidning VOZ (Röst) mottog mordhot från den colombianska statsterrorismen till och med i Sverige, vilket uppmärksammades av VOZ den 16 april 1997. På bilden JAIME CEDANO, internationell sekreterare i kommunistpartiet som uttrycker partiets och VOZ´ solidaritet med reportern.

 

Byte av svensk reporters personprofil mot politisk asyl för flyende colombiansk säkerhetschef

Av Miriam Huezo-Emanuelsson

TEGUCIGALPA / 2023-01-26 / Två gånger ville Colombias högste chef för den hemliga politiska polisen DAS använda insamlat hemlighetsstämplat material över den svenske Latinamerikareportern Dick Emanuelssons personprofil i Colombia. De nära 500 sidorna [1] skulle den andra gången överlämnas till kollegorna i Costa Rica och kvittas mot politisk asyl för samme underrättelsechef som då var på flykt från rättvisan i Colombia. Emanuelsson var ackrediterad som reporter 2000–2005 i Colombia.

– I februari 2009 gjorde åklagarämbetet en razzia mot den hemliga politiska polisen DAS´ högkvarter i Bogota. Det hade då läckt komprometterande uppgifter om att en hemlig illegal kontraspionagegrupp inom DAS, kallad ”G3”, hade överlämnat listor till de paramilitära dödsskvadronerna. De upptog personer som den då sittande presidenten Alvaro Uribe påstods ville se fysiskt eliminerade, säger Emanuelsson.

Efter hot under nästan hela 2005 flyttade han sin ackreditering för Norrskensflamman till Honduras, men med fortsatt bevakning i Latinamerika för tidningens räkning fram till december 2016. Då hade han arbetat för tidningen i 32 år.

Åklagarnas razzia visade att det var sex journalister som hade förföljts och/eller mordhotats av DAS-G3. Det var fem colombianska och en svensk reporter, som hade fått sina liv dokumenterade, registrerade och varit förföljda.

Dokumentationen började i Emanuelssons fall 2001, åtminstone från det året registrerade DAS-G3 och dess costaricanska motsvarighet DIS Emanuelssons resor till och från Colombia och även andra latinamerikanska och europeiska länder.

Den första resan till Costa Rica ägde rum 2004. När den svenske reportern lämnade sin lägenhet i norra Bogota i gryningen den 15 juni 2005 följde två taxibilar honom och den taxi han hade beställt. De två taxibilarna med säkerhetsagenter i varje bil vakade dygnet runt utanför de två flerfamiljshusen med den fem meter höga muren som inramade bostadsområdet där Emanuelsson bodde och hade sin arbetsplats under sina fem år i Colombia.

FOLIO No. 19.: Emanuelssons resrutter från 2001 till 2004,
den andra hälften av rutterna till och med 2005 finns i en annan folio.
Klicka för stort format.

­– Den 15 juni 2005 klockan 14:55 anlände jag till San Jose de Costa Ricas internationella flygplats. Vad jag då inte visste var att min ankomst hade aviserats av agenterna från DAS-G3. I deras rapport till sin överordnade, samordnaren för 'G3', överste Jaime Fernando Ovalle, beskrev de att de i gryningen skuggade taxin som tog mig från min bostad i norra Bogota till Bogotas internationella flygplats, Eldorado, säger Emanuelsson [2].

Agenterna fotograferade Emanuelsson när han begav sig med
sin dator till avgångshallen. Folio Nr. 22. Klicka för stort format

I sin rapport skrev agenterna att ”vi placerade en magnet på objektets (D.E.) dator på bagagehyllan (i planet) för att radera all information. När vi hade genomfört sabotageaktionen sände vi en anonym e-post till DIS i Costa Rica där vi upplyste dem om att en internationell terrorist med Emanuelssons fysionomi befann sig på planet (flighten) TA690 på väg till San José de Costa Rica”!

Men agenterna nöjde sig inte bara med att skugga Emanuelsson fram till att han gick in i planet. De följde han in i planet.

– Dessbättre hände inget när jag anlände till Costa Rica, åtminstone greps jag inte. Vad som jag däremot har kunnat få fram, var att DIS hade registrerat mina ankomster till och avgångar från Costa Rica sammanlagt nio gånger; från 4 mars 2004 tills den 15 juni 2005.

– DAS å sin sida, som var den institution fram till 2010 som också var ansvarig för alla colombianska gränskontroller registrerade mina reportageresor [3] sedan 15 oktober 2001, då jag flög från Bogota-London-Stockholm tills den 12 april 2005, sammanlagt 24 avgångar och ankomster [4].

Det sista datumet, den 2 maj 2005 flög Emanuelsson från Quito, Ecuadors huvudstad till Bogota.

– I registret finns jag daterad när jag anlände till den ecuadorianska gränsstaden Tulcan, den 24 april (2005) och därefter hämtade mig en gerillapluton på den ecuadorianska sidan och förde mig till ett gerillaläger, tre timmars färd på gränsfloden San Miguel. Om den paranoida hemliga politiska polisen kommer jag längre fram sammanfatta allt i en bok. Det finns mycket substans, allt från att jag anklagades för att vara en ”förmodad ideolog för FARC-gerillan” till att de tog ADN-prov på en kaffekopp som agenterna snodde på ett kafé som en kvinnlig bekant hade druckit ur innan vi gick på bion framför kaféet.

Alla Emanuelssons kommunikationer buggades; telefon, e-post, skype, till och med hans inlägg i en panel varannan fredag i programmet `Hora 20´, i den största radiostationen Caracol, blev transskrivet.

DEN 25 JULI 2005 sammanträdde de högsta cheferna inom DAS-G3. Det var chefen för underrättelsetjänstens operationer, Carlos Alberto Arzayus och chefen själv, koordinatören för DAS-G3, Jaime Fernando Ovalle. De skulle få en rapport och förslag från den kvinnliga agenten BLANCA CECILIA RUBIO RODRÍGUEZ.

Hon hade två uppdrag den dagen; ”Organisera och presentera dokument och register om journalisterna HOLLMAN MORRIS (colombian) och DICK EMANUELSSON”, säger utdraget från det colombianska åklagarämbetets beslagtagna dokument.

Chefen för underrättelsetjänstens operationer, Carlos Alberto Arzayus, som dömdes till nästan tio års fängelse, bland annat för tortyr

– Det intressanta är att upprinnelsen till avslöjandet av DAS-G3 stod den nye presidenten 2022 i Colombia, Gustavo Petro för. Den 29 augusti 2008 hade chefen för DAS, Jaime Fernando Ovalle bett sina underordnade att förse honom med de disponibla uppgifterna om Petros olika aktiviteter. Detta memorandum kom tydligen på villovägar och slutade i Petros händer. Därefter kom avslöjandena att utvecklas slag i slag tills åklagarämbetet inte hade något annat val än att genomföra en omfattande razzia på DAS´ högkvarter i centrala Bogota, 2009.

Där påträffade detektiverna Emanuelssons och de fem andra colombianska journalisternas personakter, berättar Emanuelsson. Om det står att Petro med fru övernattade hemma hos honom när han bodde i Järfälla under första hälften av 1990-talet, har inte framkommit. Men det skulle inte förvåna, den politiska polisen har uppgifter som jag själv har glömt, bort, säger en småskrattande göteborgare.

Den kvinnliga agenten Blanca Cecilia Rubio Rodríguez´ förslag till sina överordnade på åtgärder mot Emanuelsson. I den inramade bilden syns Emanuelsson och artikelförfattaren, en bild som togs i en bussresa i Honduras och som pryder omslaget på dossiern/personakten om Emanuelsson.

 

Den 25 juli 2005 föreslog säkerhetsagenten BLANCA CECILIA RUBIO RODRÍGUEZ sina överordnade att inleda en psykologisk krigföring mot den svenske reportern i form av kommunikéer, artiklar med mera för att svärta ned Emanuelssons journalistiska anseende i och utanför Colombia.

Det skulle ske i form av 1) artiklar, samt att 2) producera en fejkad fabricerad video där Emanuelsson utpekas som en fullvärdig FARC-medlem samt verka för att Emanuelssons arbetsvisum upphävs.

Med vilket motiv? Om agenterna inte ens lyckades att få Emanuelsson fälld för att ha "gått mot röd gubbe"!

Alla uppgifter pekar på att den colombianska ambassadens 1:e sekreterare i Stockholm, ERNESTO YAMHURE fick uppgiften att demonisera Emanuelsson. Han skrev ett otal krönikor i dagstidningen El Espectador, i Colombias största radio- och tevekanal Caracol där den svenske reportern utpekades som ”FARC-gerillans Europa-ambassadör”, ett livsfarligt utpekande i Colombia som innebär en aviserad dödsdom. När han insåg att Emanuelsson sedan år 2000 var ackrediterad i Colombia men gjorde reportageresor utsågs han till "FARC-ambassadör i Centralamerika, betald av den högsta FARCV-ledningen, El Secretariado del Estado Mayor"!

Men när Emanuelsson semestervickade på Flammanredaktionen i Stockholm i juli 2005 ertappade han Yamhure som med kameran i hand då spionerade och fotograferade colombianska politiska flyktingar i Sverige när dessa protesterade mot ett colombianskt marint flottbesök. Händelsen uppmärksammade Emanuelsson i Aftonbladet och Yamhure kallades hem och fick sin diplomatiska karriär spolierad.

Ernesto Yamhure, på det colombianska skolfartyget `Gloria´ varifrån han fotograferade colombianska politiska flyktingar som stod på kajen och protesterade mot det första marina flottbesöket från Colombia sedan 1970-talet. Till höger: iförd paramilitär kamouflageuniform som spökskrivare för Carlos Castaño, AUC (fotomontage).

2010 avslöjade Emanuelsson Yamhure som en avlönad ”spökskrivare” till de paramilitära dödsskvadronernas högste befälhavare, CARLOS CASTAÑO. Den svenske reportern fick kontakt med Juan R. Garcia, paramilitär rådgivare till Castaño och parasledaren Fredy Rendón, alias ”El Aleman” (Tysken). Garcia uppgav att den sedermera toppdiplomaten på Colombias ambassad på Östermalm betalades av dödsskvadronernas ledare.

En månad senare publicerade `Vlado´, en tecknare på Magasinet Semana en bandinspelning mellan Yamhure och Castaño och Yamhure insåg att spelet var förlorat och gick på första bästa plan till USA/Miami där han lever än i dag.

FÖR ETT DRYGT ÅR SEDAN dök två nya händelser upp som denne latinamerikareporter inte hade vetskap om tidigare.

– Den första händelsen var en dagstidning i Costa Rica, Diario Extra [5] som jag stötte på av en ren tillfällighet. Jag sökte på en detalj om underrättelsetjänstens terror mot oss journalister. Jag skulle komplettera mitt vittnesmål inför den Colombianska Sanningskommissionen som hade bett mig att avge mitt vittnesmål som ett offer för den statliga terrorismen i Colombia, säger Emanuelsson under president Uribes två mandatperioder, 2002–2010.

Det visade sig att MARIA del PILAR HURTADO, chefen för DAS i Colombia innan detta kriminella organ rasade ihop, år 2005 hade begärt hjälp från Costa Rica för att utföra sitt makabra spionage mot flera journalister, varav Emanuelsson var den ende som namngavs i det costaricanska reportaget. Vid tillfället var del Pilar en av dåvarande säkerhetschefen Jorge Nogueras närmaste chefer.

Den artikeln är daterad till den 21 augusti 2014 och hade rubriken:

”C.R. (Costa Rica) hjälpte (Colombias underrättelsetjänst) att spionera och förfölja journalister. Detta är journalisten Dick Emanuelssons migrationsrapport, avlyssnad och registrerad av DIS”, (DAS´ costarikanska kollegor) [1].

Bilden har den costaricanska dagstidningen DIARIO EXTRA laddat ner och är från 2011 från ett möte på Elektrikerförbundet i Puerto Rico. Emanuelsson föreläste där om sina erfarenheter som förföljd reporter i Colombia.

Begär politisk asyl i Costa Rica

– Den andra händelsen inträffade 2010, då samma Pilar Hurtado, då i egenskap av före detta högsta befäl för DAS begärde politisk asyl, först i Panama, där hon levde fram till 2015 och inför kraven från Colombia om att hon måste deporteras för sina brott, reste hon till Costa Rica. Där erbjöd hon sina kollegor (DIS) i Costa Rica att överlämna den pärm på nästan 500 sidor som DAS-G3 hade kartlagt om min person. Det var dokumentation över mitt liv och journalistiska arbete i Colombia 2000–2005) där jag var ackrediterad för Norrskensflamman, LO-Tidningen, Norska Ny Tid samt den spanskspråkiga Liberacion, med Malmö som utgivningsort.

"Costa Rica hjälpte till att spionera på journalister", är rubriken i dagstidningens första sida. Den hemliga politiska polisen DAS´ chef 2007–2008, MARIA del PILAR HURTADO. Rättvisan hann ikapp henne.

 

Den uppgiften stämmer med vad krönikören Yohir Akerman skrev i den colombianska dagstidningen El Espectador, publicerat den 13 februari 2021, det vill säga för knappt två år sedan. I Akermans krönika [6] presenterade han nya hemliga dokument från DAS-G3 som bekräftar att Pilar Hurtado var beredd att överlämna personakten över den svenske reportern till sina costaricanska kollegor i DIS.

– I dokumentet från 2005 framkom det att den colombianska säkerhetspolisens chef var intresserad av ett utbyte av information. Hon ville ha information om colombianska politiska flyktingar i Costa Rica och i utbyte skulle hon överlämna personakter över mig, den colombianske narkosläkaren Hernando Vanegas, som då hade levt i Costa Rica med i familj i sju år och var medlem i landets läkarsällskap och flera andra colombianska politiska flyktingar i Costa Rica.

Den hemliga politiska polisen DAS ville 2005 ha information av de costaricanska kollegorna i DIS om den politiske flyktingen HERNANDO VANEGAS och flera andra i C.R. KLICKA FÖR STORT FORMAT.

DAS erbjöd DIS personakten över vad DAS hade insamlat över och om den svenske reportern DICK EMANUELSSON under hans fem år som ackrediterad reporter i Colombia. KLICKA FÖR STORT FORMAT.

 

Tre mördade syskon

Hernando Vanegas den 31 januari 2005, med
sina två barn och hustru, som i dag lever i
Sverige. Vanegas avled i cancer 2018.

Vanegas hade tre syskon som hade tillhört den lagliga vänsteralliansen UP (Union Patriotica). En efter en mördades de och när Vanegas utpekades av paramilitären för att vara FARC-gerillans läkare i Sierra Nevada, i norra Colombia, lämnade han och familjen Colombia och flydde till Costa Rica. I verkligheten var Vanegas gift med en kvinna från ursprungsbefolkningen kankuamos som lever i Andernas Sierra Nevada och tjänstgjorde som läkare i regionen där FARC-gerillans 19:e Front opererade.

 

DEN 31 JANUARI I ÅR fattade den Interamerikanska Domstolen, med säte just i Costa Rica sitt domslut som utpekade den colombianska staten som skyldig till det fysiska utrotandet av 6,000 medlemmar i UP, en unik internationell dom som i klartext handlar om en fysisk utrotning av en politisk rörelse som DAS-G3 såg som ”inre fiende”, allt enligt Pentagons dokument om den ”Nationella Säkerhetsdoktrinen”.

– Jag hade bestämt med Vanegas att vi skulle träffas för en kopp kaffe i San Jose de Costa Rica den 31 januari 2005 då jag befann mig en natt i transit. På min agenda hade jag en reportageturné i Centralamerika. Men de sista dagarna innan avresan från Bogota förlorade jag kontakten med honom. När jag landade i Costa Rica möttes jag vid flygplatsen av ordföranden i landets Människorättskommission. Hon berättade att Vanegas, med familj hade gått under jorden med hjälp från FN:s Flyktingorganisation ACNUR. Hon tillade att den dåtida DAS-chefen Jorge Noguera hade dykt upp i Costa Ricas huvudstad och försökt utpressa Vanegas med underliggande hot om att ”vi vet var din vackra fru och barn studerar”!

 

Gerillans `utrikesminister´ kidnappas av DAS

Bakgrunden var Vanegas´ medlemskap i det colombianska kommunistiska ungdomsförbundet i slutet av 1960-talet. Hans närmaste kamrat var då Rodrigo Granda, som senare anslöt sig till FARC-gerillan efter att han mordhotats som tusentals andra vänsteranhängare. År 2003 betraktades han av de colombianska medierna som gerillans ”utrikesminister”.

Under fredsförhandlingarna i början av år 2000 hade han levt legalt i Costa Rica och haft Centralamerika plus Mexiko som sin arbetsregion. Två av FARC-medlemmarna i Mexiko-kontoret, Marco Calarcá och Olga Marin besökte också Sverige där de inbjöds till ett informationsmöte. Det hölls på Vänsterpartiets samlingssal, Kafé Marx 1997. Som arrangörer stod de colombianska politiska flyktingarnas organisation, Jaime Pardo Leal. De två hade även samtal med UD och enskilda i Sverige.

Vänsterpartiets Kafé Marx i mitten av 1990-talet: Från vänster JOAQUIN PEREZ, colombiansk politisk (PCC/UP) flykting, JUANA GONZALEZ, chilensk politisk flykting som anlände till Sverige 1977, OLGA MARIN och MARCO CALARCÁ, representanter för FARC med legalt kontor i Mexiko, vid denna tidpunkt. FOTO: DICK E.

 

Men efter att fredsförhandlingarna sprack i februari 2002, gick Granda under jorden och gerillan återvände till bergen och djungeln i Colombia. Kriget var ännu en gång ett faktum.

I december 2003 kidnappades Granda i Caracas av agenter från DAS, assisterade av korrumperade venezuelanska kollegor. Han transporterades i bagageutrymmet i en personbil ända till den colombianska gränsen där han smugglades över gränsen till Colombia där han fängslades.

Den gamla vänskapen med Granda innebar en fara för Vanegas och familj. Och när DAS-chefen Jorge Noguera landade i Costa Rica i januari 2005, bara några dagar innan Emanuelsson landade på samma flygplats, hade Noguera gjort upp med DIS och chefen för landets migrationsmyndigheter om att ställa Vanegas mot väggen;

”Berätta var resten av gerillans Internationella Kommission finns och du kan lugnt stanna kvar i Costa Rica. Eller drabbas du av samma öde som Granda, kidnappad tillbaka till Colombia och vad som händer med din familj kan vi inte svara för”.

Från DAS-G3:s dossier, Folio 35, där DAS-agenterna registrerade att Emanuelsson hade intervjuat Hernando Vanegas den 1 februari 2005 och att denne, med ACNUR:s hjälp hade kunnat lämna Costa Rica för Sverige och undvikit en säker deportering till statsterrorismens Colombia.
Klicka för stort format.

 

Intervjuade Vanegas som gick under jorden

– Ordföranden för Costa Ricas människorättskommission tog mig till det diskreta hotellet som ACNUR hade placerat Vanegas och hans familj. Där intervjuade jag honom under nära en timme om vad som hade hänt och bakgrunden. Femton minuter av den intervjun sändes senare i RCN, en av Colombias två stora tevekanaler. Men löftet jag gav ACNUR:s chef i Costa Rica, som blev förskräckt när hon fick reda på att jag hade intervjuat Vanegas, vara att intervjun kunde publiceras först EFTER att Vanegas med familj hade lämnat Costa Rica, eskorterad av ACNUR med ett ”S.O.S” och fick politisk asyl i Sverige. Hernando var otrolig kamrat, som trots att tre av hans syskon hade mördats av den terrorstat DAS representerade, inte förlorade gnistan och humöret. Omedelbart efter att han anlände till Sverige anslöt han sig till Föreningen Jaime Pardo Leal (uppkallad efter ordföranden för UP som mördades den 11 oktober 1987) och deltog varje vecka i föreningens radioprogram.

 

Från gerillaområde till Miami

Emanuelsson genomförde sin Centralamerikaturné. Flög vidare mot Sverige där han skulle genomföra en föreläsningsturné om utvecklingen i Venezuela. Mellanlanda gjorde han i Miami där han togs vid sidan av en uniformerad person som ville kontrollera hans handbagage.

– Hon bad mig öppna den lilla resväskan för handbagage och förde en rund kompassliknande grej över mitt ombyte av kläder, laptop och andra personliga tillhörigheter. Jag frågade tjänstemannen om ”det är drogfragment du söker med den där sensorn”, och hon svarade barskt: ”Jag söker efter explosiva ämnen”!

– Varvid jag hade svårt för att undvika ett gapskratt.

 

Gerillakvinnan Lucero Palmera och den svenske reportern i södra Colombia i april 2005. Emanuelsson gjorde en lång intervju med Palmera som var ansvarig för det Södra Gerillablockets radiostation, ”RADIO RESISTENCIA”. Hon och hennes 18-åriga dotter dödades när det colombianska flyget bombade den 48:e gerillafrontens läger i september 2010 i länet Nariño. FOTO: ROSI (Farc).

 

DAS tipsar CIA

– Men det fanns en logik i sökandet, åtminstone i deras synsätt. Som DAS registrerade hade jag lämnat Colombia och gränsstaden Ipiales den 12 april 2005 och anlänt till den ecuadorianska gränsstaden Tulcan. Därifrån reste jag med buss till Sucumbios där jag hämtades upp av ecuadorianer som tog mig till en liten by vid gränsfloden Rio San Miguel. Där övernattade jag hos en bonde och dagen efter kom en grupp på tio gerillasoldater från FARC och de förde mig till gerillaledaren RAUL REYES´ läger, tre timmar därifrån på floden och över till colombianskt territorium. Under två veckor gjorde jag reportage vid tre gerillafronter. Från det reportaget publicerade jag en lång rad reportage och intervjuer INNAN jag avreste den 15 juni till Costa Rica, Miami och Stockholm.

Emanuelsson lämnade gerillaområde, korsade gränsfloden och återvände till Ecuador. Men i stället för att resa tillbaka till gränsstäderna Tulcan och Ipiales tog han en buss till Ecuadors huvudstad Quito varifrån han flög tillbaka till Bogota den 2 maj. Tre dagar tidigare, den 30 april hade arbetare, bönder, studenter och ursprungsbefolkningarnas organisationer störtat president Lucio Gutierrez, ”George Bushs bäste vän”, som han kallade sig själv.

– Naturligtvis hade DAS meddelat sina vänner och kollegor i CIA om att ”en internationell terrorist” skulle mellanlanda i transit i Miami. Och där togs jag emot med sensorn för upptäckande av ”explosiva ämnen”. När jag tio timmar senare landade på Arlanda hade min resväska ett meddelande om att ”Homeland Security har genomsökt detta bagage”. Sedan 2012 får jag inte ens flyga över USA:s luftterritorium, än mindre flyga i transit. Det beskedet fick jag när jag skulle flyga till Stockholm och den colombianska Sanningskommissionens vittnesförhör med mig. Men det tar jag som ett gott betyg för mitt journalistiska arbete.

 

”En förmodad FARC- ideolog”

DAS var med andra ord rejält sura för att Emanuelsson hade avslöjat DAS-chefens hot mot en politisk colombiansk flykting och till hans överraskning till och med fått 15 minuter i ett specialprogram (”RCN de Noche”), betraktat som en tevekanal i tjänst hos den före detta president Alvaro Uribe, betraktad som den verklige uppdragsgivaren bakom DAS-G3:s spioneri mot journalister och politisk opposition men även en politisk Gudfader till de paramilitära dödsskvadronerna.

– CIA trodde förmodligen på vad som står redan på sidan 3 i DAS´ spiondossier mot mig. Där beskrivs jag som ”en förmodad FARC- ideolog”. Därför letade de med den mest avancerade teknologin desperat efter spår i mina kläder av ”fragment från explosiva ämnen” för att på plats i USA ställa mig inför rätta som en ”potentiell terrorist i FARC”. I denna paranoida värld är det fullt möjligt att en seriös reporter kan hamna på Guantanamo!

Redan på sidan 3 i Emanuelssons personakt framställs han ”som det verkar, en FARC-IDEOLOG” [¡SIC!] och den exakta hemadressen registreras. Längre ned i den hemliga rapporten noterar agenterna att den svenske reportern joggar varje morgon, att han använder kollektivbussen och ”har erfarenhet i och tillämpar metoder i kontraspionage” [¡SIC!], besöker kommunistpartiets veckotidning VOZ och Internationella Röda Korset. Ytterligare längre ned talar agenterna om att han stötte på en kvinna vid busslinjen ”Transmilenio” som han samspråkade med i tio minuter.
Som en sista dräpande rapport beskrivs hur Emanuelsson reparerar en dator för en kvinna i 30–35-årsåldern (denna då 50-åriga kvinna blev mycket glad över den noteringen, hon var den dåvarande flickvännen, varför personuppgifterna är överstrukna) på en affär i köpcentret Bulevar Niza, norra Bogota.  Därefter gick de två till centrets underjordiska parkeringsplats där datorn placerades i bagageutrymmet på kvinnans bil.

 

Ovanstående reportage erbjöds följande medier i kronologisk ordning men som avböjde eller inte har svarat:

JOURNALISTEN, de svenska journalisternas medlemstidning. Den nya chefredaktören utbrast ”Vilken historia”! men vi tackar nej, vår frilandsbudget är begränsad, trots att reportaget erbjöds utan arvode. Emanuelsson blev medlem i SJF redan 1984.

”FLAMMAN” (dåvarande Norrskensflamman) där Emanuelsson var anställd sedan 1984 och från den 15 oktober 2000 var tidningens Latinamerikakorrespondent fram till 2016, 32 år. ”Upprörande”, sa ”Nya Flammans” chefredaktör. ”Men vi tackar nej”.

PROLETÄREN erbjöds, men från kollegorna är det tyst.

 

KAN DET VARA SÅ ATT DET FÖR Journalisten är det viktigare att beskriva en fransk reporters utsatthet som fick några par muttrar på ett hjul delvis lossade än att en egen medlem blivit systematiskt mordhotad, förföljd, avlyssnad och utpekad inför andra länders hemliga politiska underrättelsetjänster som en ”internationell terrorist” och att reporterns manöverutrymme att resa begränsas allt mer av State Departement, dokument som är direkt bevis?

Eller att en påstådd vänstertidning också mörkar i tider då det krävs journalistiskt mod att våga ifrågasätta både den egna makten men också Imperiet i Nordamerika.

I de enkätundersökningar som Norrskensflamman gjorde regelbundet med sin läsekrets fram tills Emanuelsson gick i pension, hade hans Latinamerikareportage de högsta betygen från läsekretsen.

 

STRAFFEN FÖR BÖDLARNA

ADVOKATKOLLEKTIVET ALVEAR RESTREPO i Bogota bad Emanuelsson att medverka i fyra stämningar mot den colombianska staten för den terror han och de fem andra reportrarna hade utsatts för av den statliga underrättelsetjänsten. I de rättegångar som genomfördes fastställdes följande straff:

JORGE NOGUERA, DAS´ chef fram tills 2006, dömdes till 25 års fängelse för utlämnande av personlistor till paramilitären som den Statsterroristiska Makten ville se mördade. Noguera dömdes till ytterligare nästan åtta års fängelse för avlyssningen och förföljelsen av Emanuelsson och de colombianska kollegorna.

Nogueras efterträdare MARIA del PILAR HURTADO dömdes till 14 års fängelse. Den 12 juli 2022 beslutade Högsta Domstolen villkorlig frigvning. Det ironiska, men föga överraskande är det faktum att den av Hurtados främsta arbetsuppgifter som hennes chef, f.d. president Alvaro Uribe hade gett henne var att spionera på Högsta Domstolens ledamöter. Hon lyckade arrangera en helt otrolig historia där en av hennes agenter lyckades värva kvinnan som serverade ledamöterna kaffe med bullar under de stängda sessionerna. ”Agenten” hade en minibandspelare gömd i sin arbetsuniform med måtten 3x4x1 centimeter.

DAS´ vice chef JOSE MIGUEL NARVAEZ, utpekad som en av “G3:s” nazistiska eminens dömdes till 15 års fängelse. Narvaez besökte ofta de paramilitära dödsskvadronernas läger där han gav ”ideologiska antikommunistiska föreläsningar” med Manualen om ”den Nationella Säkerhetsdoktrinen och den Inre Fienden”, som i Colombias fall handlar om den inre politiska oppositionen som anklagas för att vara en del av gerillan som måste likvideras. Enligt FN har 6402 colombianer mördats av armén enligt de så kallade ”False Flag”, skjutna och utmålade som ”gerillasoldater stupade i strid med armén”.

Det var i den ”arbetsmiljön” som Emanuelsson arbetade under fem år i Colombia.

Men vem vet, det kanske inte har ett högt läsvärde i de svenska medierna av i dag landets reportrar i stället engagerar sig i att kartlägga ”det ryska spionnätet på Östersjön”!

Miriam Leticia Huezo-Emanuelsson

NOTER:

[1] DAS, TERRORISMO DE ESTADO
De 476 A4-dokumenten över säkerhetspolisens registrering av Emanuelssons arbete och liv i Colombia.
http://das-terror.blogspot.com

[2] Acciones operativas
https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEiUN_LHgtA49N646V82CZ8T_bckEKDTweTeYNp0WrbcagIoh__sSUrw8FCnyCPkWWvAT8p7xezDTOcjCP4VvZEBskSsOlUZnIv2oUTNvVjc7c7wqXixxyx63ATip6USqE1x9TrrG0ht3MBR/s16000/Dick_acciones+operativas_persp_6.jpg

[3] Emanuelssons reportage/flygresor sedan oktober 2001.
https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhYaoYcKPKm3rGFGhOQLzLqiRr2ZTiADc2K2la1k_nZf0It0FJ2bABpK9aA-1f46wsoXcbcs5ZZOymdtl6METa5iO7oPzcrvGKmPFmubcHN9KdUgDvcoGWzMh-IUKNJe9esJxT9q_3rq7tk/s1600/Dick_presencia+en+Colombia.jpg

[4] Flyg: 24 avgångar och ankomster
https://das-terror.blogspot.com/2011/05/folio-27.html

[5] 21 augusti 2014 – C.R. hjälpte spionera att förfölja journalister.
Detta är journalisten Dick Emanuelssons migrationsrapport, avlyssnad av DIS...
https://www.diarioextra.com/Noticia/detalle/239331/c-r-ayud-esp-a-para-perseguir-periodistas

[6] Yohir Akerman publicerad den 13 februari 2021 i dagstidningen El Espectador
https://www.elespectador.com/opinion/columnistas/yohir-akerman/de-la-a-a-la-z-column/